född 1954 i Münster/Westfalen, tyskland, där jag är gift och bor med fru och två barn.

När mina ungdomsvänner grundade rockband lyssnade jag på Bob Dylan, Joan Baez, Donovan och tyska folkmusikvågens musiker som Hannes Wader, Liederjan och Fiedel Michel. Ungefär 1970 började jag spela (mest tysk) folkmusik. 1976 till 1991 var jag med i gruppen Töätendierk som hade en brokig blandning av nordeuropäisk folkmusik i repertoaret med huvudvikt i nordtyska låtar och visor.

1977 hörde jag ett konsert med Högdal Spelmanslag från Bohuslän. Det var första gången att jag hörde svensk folkmusik och jag var frälst direkt. Aldrig hade jag upplevt nåt liknande - fem gubbar (det var sånn jag såg dom respektabla herrarna i femtiårsåldern) som spelade minsann skortan av allt ungfolk som ellers fanns där. (Jag kommer inte ens ihåg vem som spelade mer på det årets folkfestival.)

Sen dess blev det många somrar och några vintrar i norden, mest i Dalarna. Det blev många spelmansstämmor mellan Sunnansjö och Bingsjö. Det blev också sommarkurs i Malung och i Rättvik. Min fru och jag fick lära oss dansa schottis, mazurka och polska. Men framför allt blev det många spelkvällar och några öl med vännen som vi fand genom musiken.

I dag spelar jag själv eller i duo med min fru Marietta Schwenger med två fioler eller med fiol och dragspel.

I samband med min förkärlek för älvdalslåtar kom en skär affektion för spilopipan från Älvdalen. Hon är gjort av furu och har en egendomlig tonskala med lite hes klang - och hun smakar dalskog.
Härnäst i instrumentfamiljen är nyckelharpan som också fick lov att innföra några sextondelspolskor i repertoaret. Lillen är nuförtiden den svenska säckpipan. För 20 år sedan hanterade jag den flamländska säckpipan och fick nu en svensk sådan som jag tycker mycket om.